Ångesten sliter sönder mitt bröst,
inom mig är en skrikande röst,
jag söker febrilt efter tröst.

Behovet av att lätta på den trånga huden,
låta ångesten pysa ut och få ett evigt slut,
på det lidande som än idag jagar mig efter fem år,
som skapat sår och gjort att jag hamnat på bår.

På det lidande som lät mig hälsa på döden, när
jag befann mig i nöden och totalt hade tappat glöden.