Jag är fast i en ond cirkel, med tankar som får mig att kippa efter andan. Solen lyser utomhus och det är en riktigt vacker höstdag. Men inom mig så regnar det och blåser storm. Det är en virvelvind inom mig. En turbulent sådan. Jag ifrågasätter varför det skall göra så ont att leva. Jag känner mig uppgiven. Jag orkar knappt andas mer. ?Jag önskar ständigt att jag slapp andas. Men hur mycket jag än önskar så slutar jag aldrig att andas. Varför ska det göra så himla ont att existera? Jag har ju egentligen bara mig själv att skylla. Jag skiftar färg likt som höstens träd.

Jag faller mot marken och landar med en duns. Det smärtar igen.