Vid ett köksbord, Annelie ensam

”Fan jag skar mig på osthyveln!”

--

”Man får inte svära. Jo jag får.”

--

”Jag får svära och prata högt med mig själv och göra kälkbacke på osten.”

--

”Och ingen kan ha några synpunkter på det.”

--

”Ingen!”

Annelie

Jag trivs med min ensamhet. Ingen att ta hänsyn till. Ingen som måste ta hänsyn till mig. Ingen som måste spela ett spel inför mig. Ingen jag måste lyssna till och försöka tolka. Vilken pjäs är det som står på repertoaren idag? Den lyckliga familjen? Det lyckliga äkta paret? Det ärliga äkta paret? Paret som alltid talar sanning, alltid talar om det som verkligen gäller, talar om det som livet verkligen handlar om. ”Jag kan inte hitta osthyveln, vet du var den är?” De talar, och jag förmodas lyssna.

Vaknar, jag är ensam i min säng, ensam i mitt rum, ensam i min lägenhet. Ingen jag måste agera publik inför. Jag trivs. Går upp, tvättar mitt ansikte, borstar mina tänder, klär mig i kläder som ingen annan kommer att bedöma. Gör i ordning min frukost. Ingen ifrågasätter. Nyttigt? Hälsosamt? Gott? Njutbart? Jag vet inte, och det saknar betydelse.

Äter min frukost utan att tänka, utan att bli sedd, utan att bli hörd, och framför allt, utan att behöva se, höra, tolka. Äter utan en knut i magen. Filmjölk, apelsinjuice, varm choklad, hård smörgås med leverpastej och gurka, flera skivor ost utan bröd.

Ingen sitter på andra sidan bordet och läser tidningen. Ingen kommenterar vad som hänt i den stora världen, ingen svarar med kommentarer om den lilla världen. Ingen sitter där, ändå hör jag rösterna. Hör dem tala om vad som behöver handlas (en ny osthyvel), städas, göras i trädgården, repareras, kostas på. Budgeten, landets ekonomi åt helvete, hela världen, hur kan du bry dig varje morgon, sånt du ändå inte kan göra något åt, varje morgon, kverulera, hur kan en osthyvel bara försvinna, den måste ligga någonstans, eller hur, hur orkar du.

Dricker juicen, långsamt. Nu är det tyst vid bordet. Inga röster. Blundar; jag hör dem. Nya gardiner, gödsel, mjölken slut, påsar till dammsugaren, kan du köpa, kan du för en gångs skull slita dig från hela världens elände och ägna bara en liten stund, lite energi, lite tanke åt det som behöver ordnas här, här hos oss. Kan du vara här och nu för en gångs skull.

Hans röst. Stora världen.  Ekonomi i botten. Krig. Kris. Katastrof. Kärnvapen. Kyla. Hennes röst. Lilla världen. Hushållspengar. Ost. Blommor. Tyg, tråd, tapeter, klister, kronor och ören. Hans röst. Ministrar och presidenter, stora pengar och stora idioter. Hennes röst. Konsum och Domus, små pengar och små bekymmer, mat och kläder. Ingen lyssnar.

Skrapar ur tallriken, ingen filmjölk kvar, inte minsta lilla droppe. Ingen som säger att jag har varit duktig. Ingen som säger något alls. Ingen som berömmer, ingen som bedömer.  Jag ser ut genom fönstret, ser inte regnet, hör inte vinden, hör inga röster, hör inga ljud alls. Känner ingen värme och ingen kyla, känner ingen mättnad och ingen hunger. Jag trivs med tomheten. Jag trivs med att slippa välja känsla. Jag trivs med min ensamhet.