Jag tror att det är livet som är elden
där vi alla satts att brinna *för*
det fängelse där vi är fångar, i oss själva.!
Vi kommer aldrig ut ifrån oss själva
men lockas ständigt att befria oss
att ständigt pröva på att komma ut
och tro att vi till sist ändå har funnit
vägen som leder ut ifrån oss själva.
Och så bli upphunna, fångade och slagna
- vi hinner alltid sist ikapp oss själva -
och så bli förda åter till vårt fängelse
till värre pina och till nytt bevis
på oförmågan och vår maktlöshet,
åter och alltid besegras, av oss själva.

Jag tror, när döden kommer slocknar elden.
Jag tror att vi får dö, hur än vi dör.
Jag tror, när döden kommer blir vi fria.
Då äntligen har vi nått ifrån oss själva.
Så äntligen har vi gått vidare eller bara till ett paradis utan lidande.