På kontoret, en manlig arbetskamrat, Annelie

”Hej.”

”God morgon.”

”Är det mycket post idag?”

”Som vanligt.”

”Lägg den där på bordet som du brukar.”

”Okej.”

”Tack.”

Annelie

Jag förstår ingenting. Igår fanns ingen framtid. Världen kändes som en hopplös plats, en rutten plats, en jord på väg mot sin undergång.

Idag går jag genom staden, staden jag älskar och avskyr. Staden med gator och hus som får mig att känna mig trygg,  staden med människor som gör mig osäker, bara inte du.  Går genom staden som jag aldrig vill lämna. Går genom staden som kväver mig, och solen skiner, solen skiner därför att du log. Går och ler.

Jag förstår ingenting. Jag har sett dig under många veckor och månader, har sagt hej, du har sagt hej, vi har bytt pappersbuntar med varandra. Blå papper, gula papper, gröna papper, vita papper. Har sagt varsågod, du har sagt tack utan att se på mig. Varje dag, här är dagens post, ska jag lägga den på bordet i hörnet, tack gör det.

Inte min typ. Det vill säga som alla andra. Din mamma och pappa jobbar också på företaget. Likasom min pappa. Du började direkt efter gymnasiet. Likasom jag. Du har inga ambitioner. Vet jag inget om. Bryr jag mig inte om.

Brydde jag mig inte om. Häromdagen såg du på mig och du log. Jag blev någon annan, jag blev någon som en man kunde se.

Går genom staden. I morgon ska jag säga någonting när du kommer med fakturorna. I morgon ska jag säga något annat än tack. Kanske ska jag säga att jag tog en promenad, kanske att jag gick ända ut till Forsbacka, kanske att jag tror att jag såg en rovfågel (kanske var det en fiskmås), att solen sken, att blåsten var varm, att det kändes som sommar fast det är senvinter.

Om jag säger något kommer du kanske att svara. Kanske kommer du att le. Kanske kommer jag kunna se vilken färg du har på dina ögon. Kanske kommer du le med dina ögon.

Jag förstår ingenting. Om du kan se mig finns det kanske fler män som också kan. Jag undrar om det bara finns en, eller om det finns många. Jag undrar om de skulle vilja lära känna mig, om jag skulle vilja lära känna dem. Jag undrar om du skulle vilja lära känna mig, om jag skulle vilja lära känna dig.

Jag är glad, jag vet inte varför.

Går genom staden. Solen skiner. Gula papper är vackra. Vill få ett kuvert fullt med gula papper. Fakturor är vackra. Vill att du ska komma med ett tjockt kuvert med fakturor. Jag förstår ingenting. Jag hatar alla dessa papper.

Tänker att antagligen är det bara inbillning. Något jag tycker mig se som inte finns. Vill att det fort ska bli en ny dag med många nya papper så jag kan ta reda på om det jag såg verkligen fanns där.