Hemma hos Sigrid, Sigrids sambo, Sigrid

”Nya gardiner?”

”Ja.”

”Jättefina. Det blev som ett nytt rum.”

”Eller hur? Och bättre.”

”Absolut. Fast du vet, det är alltid bra där du är.”

”Du vet att välja dina ord. Och tack detsamma.”

Sigrids dagbok

Jag har satt upp nya gardiner idag, och det blir så vackert ljus när solen skiner genom dem. Det är som att befinna sig inne i en solbelyst grotta. För mig ger det en känsla av något ombonat och tryggt. Ett ställe där ingenting av världens ondska kan nå mig. Jag kan låta bli att sätta på radion, och välja att spela en skiva med min favoritmusik i stället. Eller också kan jag ta någon av den andra hälften av skivorna, någon skiva jag aldrig lyssnat på förut och upptäcka att jag tycker riktigt bra om den.

Tänk visst är det fantastiskt, att det finns massor med musik som jag inte har upptäckt än, att det finns så fantastiskt mycket mer att lyssna på som jag inte har hört ännu. Samma med böcker, alla olästa böcker som jag kan försjunka i. Bli upprymd av, upprörd, eller tröstad. Eller bara underhållen.

Vilken himla tur att jag lever nu, på 1900-talet och inte på t ex 1700-talet, då de allra flesta var analfabeter, och inte fanns det så där himla mycket litteratur tillgänglig för gemene man heller. För att inte tala om att det inte fanns något för kvinnor att läsa. Det var väl bara riktigt fina damer som eventuellt kunde läsa och hade tillgång till böcker. Svårt att föreställa sig, faktiskt.

Inte hängde det tavlor på väggarna i stugorna heller. Fast, de kunde i och för sig ha annat vackert att titta på, vackra vävda tyger, en vacker träslev... nåja. För de allra flesta var nog livet mest en kamp för överlevnad under 1700-talet.

Hur hamnade jag där? Nej, jag är tacksam att jag lever nu. Och här, där det finns ett överflöd att välja bland. För mycket att välja bland, tycker somliga. För många böcker, låtar, tavlor. Det tycker inte jag. Det kan aldrig bli för många eller för mycket. Alla gillar inte samma saker i alla fall, alltid finns det någon udda existens som väntat på en viss skiva. Tror inte den skivan jag hittade i vår skivback alldeles nyss någonsin varit någon storsäljare.

Jag blev glad när jag hittade skivan, jag kände mig levande, den fick ljuset att bli ännu ljusare, jo faktiskt känns det så. Att jag kan få känna mig så, mitt på blanka vardan.

Jag köpte lite nya blommor och krukor också, kände att de nya gardinerna bad om det. Så blev det ännu finare här inne i min egen grotta. Ändå, jag skulle inte vilja sitta här nere för jämnan och kura. Jag behöver både och, både värmen och tryggheten i grottan, och friheten och val-möjlighetena utanför. Och växla mellan att vara ensam och att vara tvåsam eller flersam.

Ibland vill jag liksom försvinna bland massor med människor, bara finnas där bland alla andra, utan några krav på egna prestationer. Höra andra prata och skratta och gråta, känna att det finns massor med liv runt omkring mig, utan att behöva ta aktiv del av det.

Och ibland vill jag vara ensam med bara mig själv. Ingen att ta hänsyn till. Ingen roll att gömma mig bakom, inte vara dotter, syster, vän, mamma, fru, bara vara jag. Om jag inte fick såna stunder ibland, helt ensam med mig själv, hur skulle jag då någonsin kunna lära mig vem jag är?

Jag tror att vi alla behöver få chans att lära oss det, att vara för oss själva, avskalade alla roller, alla bilder av oss själva som andra prackar på oss. Ensam ibland, flersam ibland. Och ibland tvåsam.

Tvåsamhet. Inte alltid helt enkelt. Det heller. Ibland känner jag mig mer som en del av tvåsamheten när den andra hälften inte är här. Och att det enda jag vill är att komma loss ur den när han är här. Och faktum är att jag vet att han kan känna likadant, för det har vi pratat om.

Efter misslyckandet med barnens pappa, och ett flertal misslyckanden därefter, var jag minst sagt tveksam när min bättre hälft ville vara min bättre hälft dygnet runt veckans alla dagar. Jag tyckte det fungerade bra med varsin lägenhet. Jag ville inte gå i fällan igen, bli oavlönad hushållerska och älskarinna åt någon som satt framför TV:n och teg.  Men det visade sig att han inte ville sitta framför TV:n och tiga, han ville hellre prata med mig. Tänka sig!