Hemma hos Sigrid, Sigrids sambo, Sigrid

”Sigrid?”

”Ja?”

”Vad gör du?”

”Tar ett bad.”

”Vill du ha sällskap?”

”Jag ropar om en stund.”

”Ropa på du, jag kommer när du kallar på mig.”

--

”Nu kallar jag.”

”Då kommer jag.”

Sigrids dagbok

Har haft storstädning, och det var härligt! Gjorde sånt jag normalt inte gör, som att torka av alla foton och alla ramar. Gjorde rent bakom elementen. Kröp i varenda vrå i badrummet. Putsade fönstren gjorde jag däremot inte. Det gjorde vi för 2 veckor sen, jag på nedervåningen, min bättre hälft på övervåningen.

Vi brukar tävla lite om vem som blir klar först, och sen får förloraren bjuda på krogen. Men det är något skumt med det där, det är alltid jag som förlorar, trots att vi byter våning, det är som det alltid är fler fönster på just den våning som faller på min lott. Så kan det ju inte vara. Vi har räknat antal fönster och antal rutor och vi kommer alltid fram till olika resultat. Det är mycket märkligt. Extra märkligt med tanke på att maken är mattelärare, och makan, dvs jag, jobbar på en ekonomiavdelning. Räkna fönster kan vi ändå inte. Och idag behövde jag inte ägna dem en enda tanke.

Blev i stället stående i tankar med bröllopsfotot av mina föräldrar. Det blev inte riktigt rent hur jag än putsade, det har hängt med ett tag. Sen 1928 för att vara exakt. Jag vet inte säkert, jag tror att de väntade barn och gifte sig av den anledningen, men sen blev det inget av med det barnet. Fast sen dröjde det inte länge så var det dags igen.

De ser inte precis glada ut, föräldrarna. Folk gjorde inte det när de gick till fotografen på den tiden. Foton var allvarliga saker. Bröllopsfotot av mig och barnens pappa vet jag ärligt talat inte vart det tagit vägen. Kan inte påstå att jag saknar det.

Om jag minns rätt såg vi inte heller så värst muntra ut, däremot kunde vår klädsel väcka en viss munterhet. Vet inte hur vi tänkte där.

Vet inte hur vi tänkte överhuvudtaget. Varför gifte vi oss? Jo, jag var med barn, ja ja, det har jag förstås inte glömt, men varför i hela friden gifte vi oss? Det kunde vi ha räknat ut med örat att det inte skulle hålla i längden. Men det var 50-tal, det var så man gjorde.

Vi gifte oss, tog vårt ansvar, bildade familj. Och sen, vilket är ännu mer obegripligt, så skaffade vi ett barn till. Hur kunde vi tycka att det var en bra idé? Hur kunde vi tro att ännu mera jobb och ännu mera ansvar och ännu sämre ekonomi skulle förbättra någonting?

Men sen fick det vara bra. Inga fler ungar. Inte för honom och mig, vill säga, han fick 4 stycken till, och vem vet, han är kanske inte färdig än. Karlar kan hålla på länge, skaffa den ena unga frun efter den andra efter den tredje, och en ny, fräsch familj med varje. Om ekonomin tillåter, och ibland även när den inte tillåter.

Nej, jag avundas dem inte ett dugg. Jag älskar mina ungar, men det är alldeles utmärkt som det är, och jag drömmer inte om fler bebisar. Vilket är en himla tur eftersom jag inte skulle kunna få några fler även om jag ville aldrig så mycket. Inte på naturlig väg i alla fall.

När jag hade dammat och sopat och dammsugit och skurat och torkat tog jag itu med den allra mest svårrengjorda saken i hela huset, mig själv! Kändes som hela jag var täckt av en grå hinna. Överallt, håret... nej tyvärr, det grå i håret är inte damm, det går inte att tvätta bort. Det har kommit för att stanna. Och tänk, jag tänker inte göra ett enda dugg för att försöka dölja det.

Min bättre hälft säger att det gör att det syns att jag är vuxen, och att han föredrar vuxna kvinnor (i motsats till min fd, säger han inte), och jag håller med. Jag är definitivt vuxen nu, men med hela barnasinnet i behåll, när det är påkallat.

Allt har sin rätta tid och all tid kan bli just den rätta, om man bara vill. Och nu börjar det bli rätt tid att gör kväll, jag är trött och mätt och ren och fräsch som en nyponros i augusti och nöjd, och bättre än så här blir inte livet. Här och nu och nöjd med det.