Som under en lång trollformel
förvandlades jag från att tro
på människans ärlighet och vishet
till att misstro allt hon säger
och förakta hennes åsikter

en lång, tom korridor
som steril och avlång
sträcker sig mot en osynlig horisont
den svänger eller kröker sig inte
den går bara rakt fram
tar aldrig slut
händerna jag söker som finns
längst med hela korridoren
svarar mig utan ord
så att jag inte kan förstå dom
och tillslut börjar jag tro
att det beror på att händerna
inte förstår orden jag yttrar mig

men ibland så misstänker jag
att dom bara låtsas