Jag vandra' ibland tång och sand
en höstdag på en bärnstensstrand.
Jag fann bland tången lite rav
och luften kändes kyligt kvav.

I fickan la' jag det jag fann.
Långt borta gick en gammal man.
Jag skynda' på med mina steg.
Jag sa':"Go' kväll", men mannen teg.

Han såg på mig med vänlig blick
och undra' varför jag ensam gick.

Jag sa':"Jag går som i en dröm,
där hav är väv och vatten söm."
Den gamle sa': "Kom följ med mig
och vandra på en annan stig,
som leder ifrån drömmen bort.
Vår väg är lång och tiden kort."
Jag tänkte:"Här är en som vet
att leda mig till verklighet."

Och bort från drömmen gick vår färd
till verklighetens fasta värld.