Nils kommer gående längs vägen med sin Remington i näven. I utkanten av den snötäckta åkern upptäcker han harspår. Han myser, för nu får han än en gång möjlighet att praktisera sin beprövade jaktmetod som går till så att man slår en stor ring runt området där man sett spåren och räknar ihop in- och utspår och sen är det bara att slå en ny ring och ta ner sökområdet efter hand enligt uteslutningsmetoden. Sen skjuter man haren där den ligger. Med kula, naturligtvis - hagel med hår på är ju inte så lustigt att få i munnen när man äter harstek.

Och mycket riktigt fungerar metoden även denna gång och leder honom till haren. Nils höjer geväret, siktar och trycker av. Kulan, en tvåtjugotvåa, sitter perfekt - rakt i skallen. Haren rycker till och är död.

Margit sätter sig i herrgårdsvagnen - en Volvo 145 - efter att först ha stuvat in ett antal kassar från snabbköpet därbak. Hon har varit till stan för att göra några ärenden. Främst har hon veckohandlat, men hon har också passat på att besöka posten för att betala några räkningar. Bland annat månadens avbetalning på den spritt nya färgteven - en Luxor.

Apparaten köpte de i somras. Hon hade länge velat ha en ny teve istället för det gamla omoderna åbäke som de haft sedan 1965 - alltså i elva år. Nils stretade emot, men då hon, när det i juni vankades kungabröllop, krävt att få uppleva Kungen och Silvias vigsel i färg, så hade Nils äntligen gett med sig och de hade tillsammans begett sig till stan och införskaffat Luxorn.

Och lördagen den 19 juni hade de suttit bänkade och kunnat konstatera att färgteve gav en helt annan upplevelse än att behöva hålla till godo med svartvit bild. Särskilt när det handlade om något så färgsprakande som ett kungligt bröllop. Inte minst var det roligt att få uppleva alla nyanser på de många vackra klänningarna hos bröllopsgästerna. Och även kvinnornas huvudbonader var fantastiska. Eller som kommentatorn Hyland uttryckte det: "Damernas hattar överträffar alla rekord!"

Kungen var stilig och Silvia var strålande vacker och verkade så lycklig. Enda minuset var att hon föreföll lite blyg och talade så tyst att det knappt hördes vad hon sa när hon sa: "Jag Silvia Renate Sommerlath tager dig Carl Gustaf Folke Hubertus..."

Ett väldigt tjusigt bröllop hade det hur som helst varit - ett sådant som man kunde drömma om. Hennes och Nils vigsel - nästan trettio år tidigare - hade naturligtvis varit av ett betydligt enklare snitt. Dock hade det varit vackert och trivsamt och även om Nils kanske inte hörde till de mest romantiska så hade deras äktenskap alltid varit gott och tryggt. De hade, tyckte hon, levt upp till vad prästen uppmanat Kungen och Silvia: "Tjänen varandra genom kärleken."

Men nog hade hon varit nervös när hon i slutet av 40-talet kommit som ung bondmora till den gård som Nils släkt ägt i sekler. Inte minst hade hon känt bävan inför Nils strävsamma och lite stränga mor. Margit hade också känt en viss press att bli en lika god husmor som sin svärmor som var bra på storkok och noga med att maten skulle stå klar på bestämda tider. Svärmor var dessutom den som skötte grönsakslandet, plockade bär, saftade och syltade. Och mycket annat.

Så Margit hade haft mycket att leva upp till. Men det hade gått ganska bra och hon kunde stolt konstatera att svärmor några år innan hon dog hade sagt: "Det var ju väl att Nils fick ett så dugligt fruntimmer, i alla fall!"

Nils traskar hemåt, med haren hängande i bältet. Han passerar blåsippebacken där han alltid brukar känna historiens vingslag. Hans släkt har bott och verkat på trakten sedan 1500-talet och han vet att varje generation i minst tvåhundra år haft som tradition att varje år besöka blåsippebacken för att hälsa den varma årstidens återkomst. Han är övertygad om att backen och blåsipporna fanns här redan för fyrahundra år sedan. Och han brukar tänka att även om landskapet i övrigt har förändrats härute under århundradena så har ljuden - vinden och fåglarna - alltid varit desamma. Och så lär det fortsätta att vara.

Men hur det ska gå med gården är mer oklart. Enda sonen är studerad och bosatt i Stockholm och helt ointresserad av jordbruk. Och hans syster är redan bondmora nere i Småland. Men förmodligen och förhoppningsvis blir det väl någon i släkten som tar över när han och Margit inte orkar längre. Kanske någon brorson eller något kusinbarn. Fast det är inte lätt att driva småjordbruk i 1970-talets Sverige. Det vet han alltför väl.

Han släntrar över gårdsplanen och fram mot det faluröda boningshuset. Det är trots skymningen släckt i fönstren så tydligen är Margit inte hemma från stan än. Ändå är dörren olåst - det är den oftast, även när de inte är hemma.

Nils drar av sig stövlarna och tänder i köket. Haren lägger han på bänken vid diskhon, sedan ställer han ifrån sig geväret och kopplar på transistorn. Det är melodiradion - just för tillfället Thore Skogman. Plötsligt svartnar det för Nils ögon och han faller handlöst till golvet.

Margit svänger upp med bilen framför huset. Det lyser i köket, så då är Nils hemma igen. Förmodligen är det några timmar sedan han kom hem från harjakten, så det är hög tid för henne att se till att han får lite mat. I förstugan hör hon en radioröst inifrån köket som säger "till natten kallare" - väderleksrapporten.

Nils ligger framstupa på golvet i köket. Hon skriker till och släpper kassarna handlöst. En kort stund står hon still, med blicken på den livlösa kroppen. Sedan går hon fram och känner på hans hals. Ingen puls. Han är kall.

Hon sätter sig ner på golvet med hans huvud i sitt knä. Stryker honom över håret. Hon vet inte hur länge hon sitter där, men så småningom reser hon sig och hämtar hans Remington som står lutad mot diskbänken. Hon hittar några patroner i hans jackficka och laddar med en av dem. Sedan sätter hon sig åter på golvet med hans huvud i sitt knä. Hon stoppar gevärspipan så långt in i sin mun som möjligt. Sedan kramar hon avtryckaren.