Även som liten pojke var jag nog annorlunda. Aningen introvert, mera intresserad av fantasier och samtal än fotboll. Böcker är gjorda för sådana som jag. Så snart jag började läsa förstod jag att böckerna var min värld, och tillbringade så mycket tid jag kunde där. Med tiden började jag läsa vuxenlitteratur, och lärde känna författare. Strindberg, Söderberg, Lagerkvist och Moberg trädde fram och berättade om sig själva för mig. De var som vänner. Jag hade mycket mer gemensamt med dem än med min pappa, mina lärare eller klasskamraterna. Författarnas värld var verkligheten. Böckerna handlade om livet och hur det var att leva det, om människor och platser, om naturen, hur saker hängde ihop, om meningen, om Gud. Pappa hade sitt jobb och sina hus, kamraternas värld var idrott och moppar. Hur småttigt och ointressant var inte det? Jag valde bort allt sådant och förde i stället en dialog med böckerna jag läste och deras författare. De var så närvarande och levande för mig. Även om jag aldrig träffade någon av dem blev de mina följeslagare och stöd. Jag kände mig som en av dem. Om vi var så lika varandra, varför skulle inte även jag kunna skriva? Jag försökte, men det gick inte. Innan jag skrev min första dikt föreställde jag mig skrivandet som ett slags byggande. Bilden var diffus och är svår att rekonstruera. Skrivandet framstod som ett metodiskt arbete, kanske som murandet av en vägg. Sten efter sten på sin plats, rad efter rad. En annan svårighet var att förstå att jag inte var Strindberg och att det var i mig själv jag skulle söka efter ton, stil och ämne. Så skrev jag då plötsligt en dikt. Det började med några ord på ett papper, nedklottrade i en ingivelse. Jag kände att det fanns något där, och skrev under stigande entusiasm vidare, rad efter rad. Efter en stund var jag klar. Det var en dikt som sade något jag tidigare hade haft inom mig som en känsla (längtan och olycklig kärlek, så klart). Kött hade blivit ord. Strax skrev jag en dikt till, och ytterligare en - sedan var det tomt, slut. Jag lärde mig snart att det är texterna som styr. Författaren är verktyget som ur erfarenheter och känslor frigör texter. När jag sätter mig ner för att skriva vet jag aldrig vad som skall hända. Startpunkten är en idé eller kanske bara en vag spänning i magen. Jag försöker hitta några ord, en bild, en form. När jag kommer igång upptäcker jag saker, får nya idéer, associerar, gör insikter. Det kan bli två rader eller tio sidor. En dikt, en berättelse, en reflexion, en fantasi - fast oftast blir det förstås bara några rader som inte leder nånstans. Skulle jag likna skrivande vid något blir det inte ett bygge, utan något mera planlöst och oförklarligt, som strövandet i en okänd skog. Kanske stöter man på lite bär, kanske upptäcker man en klippa med utsikt mellan tallarna. När jag började skriva blev mina beteendemönster ännu mera aparta än de hade varit när jag bara läste. Jag upptäckte att det fanns få saker som var mera njutningsfulla och intensiva än att skapa nya världar i text. Alltså försökte jag inrätta min tillvaro så att jag kunde skriva så mycket och så ostört som möjligt. Svårigheten var att skrivandet inte gav några inkomster. Jag valde den skola jag trodde skulle kräva minst av mig och utbildade mig till civilingenjör. Det innebar att jag fick mycket tid för mitt skrivande men det höll på att ta kål på mig. Jag hade lätt att ta till mig det sakliga innehållet i kurserna men hatade Tekniska Högskolan. Det var en inskränkt, fantasilös plats. Den försökte göra mig till någon jag inte ville vara och det fanns inte en enda människa där jag kände mig besläktad med. Att job-ba var något annat. Till skillnad från studier är arbete är en konkret syssla som jag alltid har haft lätt att finna mening och lust i. Kontor är dessutom fyllda med olika sorters människor som det är intressant att lära känna. Jag har trivts bra och fått vänner på nästan alla mina arbetsplatser. Yrkena, först som systemutvecklare och senare som arkitekt, rådgivare och klok gubbe, har passat mig. Jag har lätt att pro-ducera det som behöver produceras. Mitt häftiga humör, mitt slarv med detaljer och min arrogans har ställt till svårigheter. Men jag har lärt mig att diskret lyfta foten ur klaveret när jag trampar fel. Jag har kunnat skriva under alla faser av mitt liv, parallellt med yrkesarbetet. Inte ens under småbarnsåren saknade jag ett eget rum, med dörr jag kunde stänga. Men framgången som författare, som kunde ha gjort det möjligt för mig att bli professionell, kom aldrig. I stället blev jag allt mera uppskattad inom mitt borgerliga yrke. Ingen på jobbet vet vem jag egentligen är, ingen delar mina referenser. Det är naturligtvis en brist. Genom hela livet har jag haft svårt att hittat såna som liknar mig utanför böckerna. Men det finns mycket att uppskatta hos människor som inte ens vet att Charles Mingus musik eller Willy Kyrklunds böcker existerar. För att hinna skriva har jag fått avstå från annat. Alla jag känner har ägnat mycket mer tid än jag på teve, kurtis, sport, bilar, resor och umgänge. Antagligen har jag haft mera tråkigt än de, och lidit mer av ensamhet och misslyckande. Kanske har det varit värt det, kanske inte. Jag har för länge sedan förstått att jag aldrig kommer att kunna göra avtryck med det jag skriver. Ändå slutar jag inte. Oavsett vilka andra möjligheter jag kan ha haft under livets gång har skrivarbetet gjort mig till den jag är. Det gör ingen skillnad om jag valde rätt eller fel. Nu är det för sent att backa tillbaka till fotboll och kurtis. Och varför skulle jag sluta skriva? Det är fortfarande den syssla jag tycker mest om, där jag är mest hemma. Även om jag saknar läsare är det något utöver min egen kropp och person.