Han kanske tänkte; kan vi inte bara vara du och jag och lära känna varandra? Jag vill lära känna dig, jag vill känna din hud och se dig i ögonen tills vi somnar tillsammans. Han sa: Kan du inte stanna! Och tvångskysste mig i hallen när jag var på väg till tunnelbanan, men det var varken romantiskt eller kärleksfullt. Det var känslan av en kärlekstörst och närhet, och uns av desperation. Jag var inte hon, så jag flydde fortare än fort gatan ner till gärdets station. Han skrev: Kan vi inte bara ta in på ett hotellrum, vi kan se på film hela natten, bara du och jag! Stanna. Jag svarade: Jag kan inte, jag måste hem! Med sorgen i hjärtat över att vår vänskap var förstörd. Jag skrev det här till dig för länge sen: "Jag släcker hjärtan som brinner med iskalla händer" Men du fick aldrig veta det Förlåt!