Sömntabletten har precis börjat verka när telefonen ringer. dotter säger att nu får vi komma och hämta henne för hon orkar inte mer.
Hon vill att vi kör henne till akutpsyk. jag darrar i kroppen och börjar ta på mig kläderna.
jag är inte sjuk. det är hon som är sjuk.
tabletten som jag tar för att inte oroa mig för mycket för dottern känns som ett segt clownansikte i halsen.
ett överdrivet rött kring munnen som övergår i svart och hånler.
min man är likblek i ansiktet.
svär till när byxorna krånglar.
snart sitter vi Volvon. kör uppför den upplysta stationsbacken och vi är tysta. någon håller en jättefot över oss och kan trampa till när som helst.

vi passerar vindkraftverken de blinkar och jag är i en levande mardröm där landskapet är invaderat av sländor.
de vevar upp nervtrådar på sina stålvingar när människorna drömmer. när de är som mest skyddslösa. varför skriver jag så?
Jo för detta borde inte ha hänt.
att vi sitter i Volvon och är på Nödutryckning till vårt älskade barn.

Hon har bett samhället om hjälp så många gånger. Men det enda som hänt är att ordet Mentalpatient i pannan inte går att gnugga bort ens när när hon mår bra.
hur ska hon orka ha den där stämpeln i ansiktet?
vi kör genom natten och hoppas hon inte hoppar ut genom ett fönster.
vi är så trötta och små.
jag vill bara sova . vill ligga under sidentäcket i en skog av Gullvivor.
framme. hon kommer ut.
proppar igen med sin podd. sätter sig. jag säger högt att hon ska ta på sig bilbältet.
hon sitter bakom mig och jag är frustrerad av att inte jag kan ta henne i min famn.
Hon är för stor för sådana gester.
vi åker förbi sländorna ännu en gång och ett upplyst Köpcentrum.
natten är stor och slukar oss nästan.

Framme vid ingången ingång P.
dottern trycker på alarmknappen.
plockar i handväskan och får fram sitt ID-kort.
det dröjer en stund innan vi blir insläppta.
personalen kikar på oss genom rutan. Är vi månne våldsamma?
vi kommer in till ett mottagningsrum med en glas lucka och en väggfast stol.
på en dörr står det textat stora väskor och handskar.
de andra dörrarna har nummer.
jag kikar in genom ett glasfönster på väntrummet. där går en person oroligt omkring. jag kaninfe heller sitta still.
Vi väntar en lång stund.
jag knackar på luckan. luckan hissas upp. en liten liten bit.
hur lång tid tar detta frågar jag.
vi har ingen läkare här just nu säger personen bakom rutan.
jag skriver för att komma fram till nu.
jag vill inte bli kvar i det här rummet.
efter en ytterligare lång stund kommer en vårdare in och pratar med oss.
han och dottern går in i ett rum med nummer på.
jag blir insläppt i väntrummet. TV-n är på hög volym.
jag säger hej till patienten där inne å sätter mig i en av de plastiga stolarna.
jag sms.ar att jag tror det tar ca 30 minuter till mannen som väntar i volvon utanför.

väntar och och kollar på Tradera efter tröjjor. ett nytt stressbeteende jag skaffat mig. jävlar va många tröjjor å koftor å kjolar jag kollat. som en kring-klick-gym för förtvivlans trötthet.
Dottern och vårdaren kommer in.
Nu vill hon hem.
Blicken är tom. Jag kan inte vara här säger hon.
jag måste hem till min säng och min katt.
kanske hade hon föreställt sig att akutpsyk byggt om sina salar och nu var en vänlig omhändertagande miljö.
kanske hade denna bild i bakhuvudet hållit henne från att ta en överdos av tabletter som hon gjort tidigare.
jag lyckas förhandla oss till en sjuktaxi hem trots att dottern inte träffat en läkare.
Jag kramar dottern som också tagit en sömntablett för att kunna sova. Något vaknare än hon finns inte i rummet.


mannen och jag åker hem. tysta och grå.
inget är förändrat.
imorgon börjar allt om igen.