Sen jag flyttade från Kungsholmen till Norrmalm har jag nästan dagligen passerat Drottninggatan. Varje vardagsmorgon promenerar jag från Kammakargatan till mitt jobb vid Jakobs kyrka. Följer jag min egen gata är det elva hus till Drottninggatan men den vägen tar jag av någon anledning nästan bara hem. När man rör sig diagonalt genom en stads rutnät är många olika men ungefär lika långa vägar möjliga. Jag kan ta mig i nord-sydlig riktning på vilken gata som helst från Vasagatan till Regeringsgatan. Om jag vill kan jag sicksacka mig fram och använda mer eller mindre samtliga på samma promenad. Vägen jag väljer beror på infall, väder, vägarbeten och annat, men jag följer nästan alltid Drottninggatan den längsta biten. Tillbaka hem på kvällen styrs vägvalet av mina ärenden. Ofta handlar jag något i Hötorgshallen eller Åhléns livsmedelsbutik. På helgerna går jag ofta i Drottninggatans butiker eller följer den en bit på väg till tunnelbanan. Det är en livlig och promenadvänlig gata. Uppe i mina trakter är den restaurangtät och delvis bebodd, medan kontor och butiker dominerar längre ner. I hela dess sträckning ser man mycket människor av olika slag. Den är lagom bred och känns luftig utan att vara ödslig. Tack vare sin nord-sydliga sträckning är den ljus och mitt på dagen solbelyst. Känslan av att gå rakt in i ljuset accentueras av att man norrifrån går i utförsbacke. I fjärran ser man Söders berg och Katarina kyrkas torn. Gatan är gammal och har sitt ursprung i den gamla landsvägen mot Uppsala. Men trots alla topologiska faktorer som talar till gatans fördel är det något annat som gör att den är levande och trivsam. Förutom de iskalla kvarteren runt Åhléns och Kulturhuset (som i och för sig har snyggats till en aning under senare år) är gatan i princip oriven. Den har kvar sina humana proportioner och den blandning av hus från olika epoker som utmärker levande städer. Även några sextiotalshus - varav ett ganska brutalistiskt   passar väl in. Regerings- och Malmskillnadsgatan råkade mycket värre ut. De är numera mardrömslika diken mellan kalla plåtfasader som sträcker sig över hela kvarter. Där promenerar man inte om man kan undvika det. De första mornarna när jag gick till jobbet från mitt nya hem kunde jag inte låta bli att påverkas av tanken på terrordådet. Skulle jag hinna reagera om en ny lastbil satte fart bakom mig för att döda så många som möjligt? Fanns det någon portöppning i närheten som kunde ge skydd? Vad skulle hända om terroristerna dessutom var beväpnade med kulsprutor? Samtidigt som jag vet att risken att dö av hjärnblödning eller getingstick är många gånger större är tanken på den framrusande mordmaskinen mera fantasieggande. Det är lätt att se sig själv som en av de slumpvis utvalda individerna som mördades eller blev lemlästade en helt vanlig aprilfredag. De grymma historierna från dådet är omöjliga att ruska av sig. Den som berörde mig starkast handlar om elvaåriga Ebba, som försvann i samband med dådet. Det var min egen Ebba som berättade den. Flickans föräldrar skickade ut desperata efterlysningar med beskrivningar av dottern och hennes kläder. Samtidigt fanns bilderna av offren på nätet. En föreställde alldeles tydligt en flicka i elvaårsåldern med Ebbas hårfärg och kläder. Kroppen var bokstavligen i bitar. Tusentals människor hade sett det, och visste sanningen långt innan Ebbas stackars föräldrar. Det gör så ont att tänka på deras falska hopp, mot allt förnuft. Själv hade jag ätit lunch med en kompis ett kvarter från Drottninggatan några timmar innan dådet. Just när det skedde blev jag uppvaktad av mina kollegor med fika och presenter för att jag fyllde 60. Vi var nästan klara när telefonerna började ringa. En av kollegorna fick ett samtal från sitt barn som varit precis i närheten, andra började ringa sina familjemedlemmar. Jag pratade med Tom och Ebba. Det var en rörig eftermiddag, och när vi ledsnade på att låtsas arbeta samlades vi i kontorets lounge. Det kändes obehagligt även om jag inte var rädd. Vi pratade och tittade på nyhetssändningarna i teve, som upprepade samma fraser och filmklipp gång på gång. Vid sjutiden verkade det lugnt, och jag cyklade hem med mina presenter. Polisen skickade mig på en omväg över Gamla stan för att ta mig från City till Kungsholmen på grund av avspärrningarna. Många fick gå en halvmil eller mer eftersom tunnelbanan var avstängd. Allt detta malde i mig de där första vintermorgnarna på väg till jobbet. Men efter några veckor försvagades tankarna, och Drottninggatan blev Drottninggatan igen. Mitt senaste halvår har präglats av flytten från min gamla lägenhet. I tjugoett år bodde jag där. Vi flyttade dit som en familj: mamma, pappa och två små barn, tre och fem år gamla. Ungarna växte och deras föräldrars förhållande gick igenom ett antal kriser. Till slut var varje dag tillsammans en plåga, och vi skilde oss. Jag bodde kvar och mitt hem blev den fasta punkten i ungarnas liv medan Helena flyttade mellan lägenheter och män. Till och med hon sökte skydd hemma hos mig vid ett tillfälle när hennes eget liv var kaotiskt. Till slut tröttnade barnen på att flytta, och slog sig ner hos mig. Fast då var de redan mer eller mindre vuxna och lägenheten började bli för liten för att rymma dem bägge. Tom flyttade när han var 21 och två år senare bodde plötsligt Ebba hos sin pojkvän. Då var jag ensam kvar i familjens gamla hem. Det kändes alltmer som ett museum, präglat av minnen och saker de som dragit vidare hade lämnat kvar. I köksskåpen stod tallrikar och glas där Helena hade ställt dem, i klädkammaren hängde Ebbas kläder kvar. Det var inte riktigt bra för mig, men det tog mig några år att inse det. Jag ville flytta till Söder men hittade inget där jag gillade. Sedan såg jag den här lägenheten, tyckte det mesta stämde och slog till. Förberedelserna för flytten var ett sorgearbete. Jag arbetade mig igenom lager efter lager av minnen, hela vägen ner till början av nittiotalet. I skåp och i källaren fanns barnteckningar, leksaker, kläder, böcker, gammal elektronik, byggmaterial och skräp som ingen orkat bry sig om på många år. En översvämning i källarförrådet orsakad av en läckande avloppsledning hade förstört en del. Men efter femton år var det i varje fall inte äckligt - med tiden blir skit, som bekant, mylla. Mycket i gömmorna var barnens eller Helenas. En hel del slängde jag, men inte sådant som hade affektionsvärde. Bit för bit plockade jag ner mitt hem. Jag hade bestämt mig för att klara mig med de väggfasta bokhyllor som fanns i mitt nya hem, och fick avstå från tre fjärdedelar av mina böcker. Det var besvärligt men på något vis befriande. Jag tog undan prydnadssaker och packade systematiskt ner allt utom det nödvändigaste i flyttkartonger. Mitt varma, ombonade hem blev en lagerlokal. Det var ett utdraget avsked av en fas i mitt liv som nu definitivt var över. Men om förberedelserna för flytten var jobbiga blev det annorlunda när den väl var genomförd. På kvällen efter flytten åt mina barn och några vänner pizza i kaoset på Kammakargatan. Det var Ebbas idé, och en passande rit. Några dagar senare, den första lördagen i mitt nya hem, sken solen in i mina rum och över mitt arbetsbord. Vid min ålder kan man uppleva hela tillvaron som en epilog, men det finns ingen anledning att dö mentalt innan kroppen ger upp. Jag trivs i den här delen av staden, tät och full av historia. Man väljer aldrig sitt hem med samma frihet som man väljer middagsmat eller musik, men den här gången har jag kommit nära. Mitt hus ligger i slutet av gatan, på nr. 41, i backen ner mot Klara sjö. Gatan har haft samma sträckning sen sextonhundratalet. Kvarteret jag bor i hade sin speciella femkantiga form, som följer längesedan försvunna gator, redan för över tre hundra år sedan. Huset är från 1862. Det byggdes samtidigt med husen på vardera sidan med en gemensam plan, så att de tillsammans hade formen av ett palats med symmetriska flyglar. Inom några år fick de sällskap av den engelska kyrkan, som låg där Scalateatern finns nu. Från mina fönster hade man utsikt över den ner mot Norra Bantorget. Överallt i huset ser man årsringarna från de över 150 åren det har funnits och bebotts. Fönster och dörröppningar har satts igen, planlösningar har ändrats. I taken finns rören från gasljuset kvar. Kakelugnar har tagits bort eller ersatts av öppna spisar, balkonger har byggts. Det ursprungliga huset mot gatan har fått sällskap av ett gårdshus och under gården finns lokaler. Golven i min lägenhet lutar och knappt några motstående väggar är helt parallella. Plötsligt känns jugendhuset jag har lämnat som nytt och industriellt! Från Drottninggatan och kvarteren runtom har jag minnen från nästan hela mitt liv. Här gick jag och mina kamrater när vi smet från skolan utanför stan som tonåringar. En eftermiddag besökte Marit, Janne och jag Strindbergsmuseet. För mig var det som en pilgrimsfärd till Födelsekyrkan i Betlehem men jag minns hur jag ändå störde mig på guidens andäktighet. Men det starkaste intrycket var hur borgerligt den store samhällsomstörtarens hem var. Strindbergs bästa böcker var levande och samtida för mig men hans hem kändes ålderdomligt. Senare bodde jag på åttiotalet som ung yuppie vid Odenplan och tog Drottninggatan på väg till jobbet. Jag kände mig så urban och rätt! På somrarna var gatan full av stadens vackraste kvinnor och gatulivet kokade. I början av nittiotalet jobbade jag på Know IT, som var ett litet, hungrigt bolag med kontor på Barnhusgatan 4. Jag brukade gå med kollegorna - flera av dem fortfarande mina nära vänner - för att äta lunch på något av alla haken i närheten. Under dessa år lämnade jag knappast Norrmalm. När jag kliver ut från min port på morgonen ser jag ända upp till Johannes, där vi bodde under barnens småbarnsår. På den tiden gick vi ofta till Hötorget och handlade. Jag brukade köpa en viss sorts intensivt gula orkidéer med små röda stänk (Oncidium) till Helena. Jag köper fortfarande samma gula orkidéer ibland, fast numera till mig själv. Nästa gång jag ser dem i en butik skall jag köpa en kruka och ställa i fönstret bredvid mitt arbetsbord. De påminner mig fortfarande om åren som småbarnspappa och ju längre tid som går desto ljusare framstår de. Jag är färdig med det som var och minns det jag vill minnas. Inte så att jag ljuger för mig själv, men jag väljer vilka sidor i albumet jag vill titta på. Jag känner att jag har kommit hem. Här är jag omgiven av min egen historia och fri att bygga något nytt.