jag reser nu

och jag är

ett vissnat blad

hudens pergament

minns fjäderpennan

mjuka smekning

minns hur innan skrev med glödgat stift  i vax

hur pyramider

växte

ur

en himlars

droppe

tal innan stenar hördes

knackas

ja

jag minns

skrifterna

och

skall alltid minnas

de lever i mitt hjärta

jag seglade

ett friskt blad

i havets händer

landade

var

i katakombernas viskningar

stenarnas ristningar har börjat läka

kan

hända

även vissnade blad

har ådring

jag ger mig ut nu

och

jag vill du skall veta

att jag inga fötter har

bara

skälvande

andning

det du också skall veta

är att vissnade blad

så lätt

smulas sönder mellan fingrar