oron bultar i mina tinningar

skogen

tankeskogen skenar

hjärtat håller andan

du

jag vet att du håller min hand

det är en tröst

när tvingen dras samman

ja

jag reser nu

följer molnens lugn

jag kunde ha varit en bättre mor

en bättre människa

det hade jag

om

jag hade kunnat älska mig själv

smutsklädnaden jag sömmat

med allt det vilket jag gjort

den vägrar

rinna av mig

jag är

smutsig

av det jag tillät ske med mig

dessa makalösa stränder

vilka törstar efter havets närhet

sträcker armar in i öknar av längtan

i nätter kan de höras skria

en del säger

att isar brister

de makalösa förbinder de blödande såren

med sjögräs

de lyfter plogar

ur sommarbete

bergen

fjällen manar färd

de breder ut vingspann

plogar

sår pollen givet ur hamn

din hand skulle kunna nå genom pappersark

om så är viljans mening

när hjärtan är öppnade för tystnadens välsignade ark

för ser du

i de ensammaste

stunderna

rör molnen

med pärlemorstämmor

vid

i de

ensammaste stunderna

sänder

luften

röster till

tidsspannen

vingar utslagna

bredda in i färder

med toner av de vilka skapar vibrationer

folken med glitterögons djupa kännedom

öppnar strupsånger

de med vita kjolar

snurrar runt

ser du

gärningens hand

tar ödmjukt emot

hjärtats hand

skänker eller sår

tidsspannen

sanden

pudrad med torvens guld

hälls

ur glas

komna ur himlars

eldsyn

ser du

varse de mjuka vindarnas andning

vänds

smältande steg in

i bäckar av spår

porlande soldroppar

glittrar

i hopp

stiger gryningen

visst drömde jag om

alltid detta om

skogar

berg

vandringar

hand i hand

min hand är en haltande själ

hör du

de brustna

isrännor

sköljer

med händer blå

de lagda orden

smälter in med isarnas sånger

spirande snödroppar

sköljer vinterögon

kan du

se med din hörsel

vad vore stämmor

utan spända segel spända strängar

upplever du

huden knottras

isars gröt

serveras på fat med rosenbårder

gräddmjölken ryker

eld flammar hög

kvinnor samlas runt

sjunger

ur hjärtan

gryningens stämma in