Blodet rinner inte längre verkligt,
plågsamt suger det mig till vansinne,
själsligt
alltid inuti.

Det är okej,
det får vara okej med mig
(fast)
jag krossas så ofta hårdast mot asfalt.

Jag är lite rädd att döden ska försöka kyssa livet ur mig.

Du din pissråtta,
svek, mig, igen,
spottade mig i ansikte,
flydde i din rock,
bort från mig,
totalt,
igen!

Men,
stick, stick då!
du vet att,
nu möts vi inte på ruta ett igen,
jag tänker aldrig starta om från noll,
nej,
kära vän,
jag har kommit längre än så.

Det är okej,
det får vara okej med mig,

blodet rinner inuti,
ångesten kväver mig nästan till döds,
men se,
jag lever ännu.

Fjärilarna, i håven,
så nyfödda dog de.
Sekunderna drar sig till timmar,
glädjen sprutar sorg,
( och den där)
pannkakan spelar inte längre någon roll.

Förtrollad magi suckar avslöjande,
men det är okej,
det får vara okej med mig.

Inte något tiggande,
krypande,
inte något gråtande,
efter dig.

Döden besvarar inte mina rop.

Det är okej,
det får vara okej med mig.

Snart ler jag tacksamt,
över,
precis alltihop.