Du tackar för att jag kommit,
men i ärlighetensnamn drar du en suck av lättnad när jag går.

Jag är ensam,
jag har inte valt det, inte denna gången heller,
( eller?)

Jag fastnade,
där,
i värmen av mani,
i dagar, halva nätter,
drunknade jag,
där i.

Du är inte någon,
inte en tygbit i vinden för mig,
inte någon som bara passar mig ibland,
du är allt.
Jag är inte ens värd isen i vattnet för dig,
det gör ont,
lite ondare än vanligt,
i mig.

Stora tjocka jag,
engång var jag fin,
i ögonen,
hos dig.

Jag får vara okej,
det är vad min hjärna försöker lura i mig,
kanske att jag inbillar mig,
så mycket,
att jag faktiskt tror på sanningen,
endag.