Jag minns hur jag plockade glasbitar i
strandkanten som barn - de var inte
längre vassa för att havsvattnet med
hjälp av tiden hade slipat deras kanter
till en foglig släthet - jag tänkte inte så
mycket på det då men det är så jag
känner mig nu -

ibland så får jag känslan av att kyssarna
lämnar mig ihålig - som om de gröpt ur
mig - tömt mig på alla vitala organ och
lämnat mig som en tom kropp och jag
kan inte förklara varför jag känner såhär
- kanske är det någonting fel på mig eller
så är det någonting fel med världen -

som när det känns som om tårarna
bränner in fåror i mina kinder - det
förvånar mig hur kyla kan kännas så
varmt för att det känns som om
någonting brinner i mig när jag går
ut även om det fortfarande är snö
ute - som regnet som letar sig ner
i min krage även när himlen är blå
och fri från moln -

jag gillar inte vad tabletterna gör med
mig - för att jag inte känner igen mina
egna känslor - allting blir främmande -
jag såg på min egen bokhylla och jag
kunde inte känna igen de böcker jag
ägt i flera år - det känns som att marken
under mina fötter inte vill mig väl för
att jag kan inte hålla balansen längre -

jag hostar varje dag tack vare att jag
litar på cigaretternas lögner om att
glöden skall få mig att må bättre -
men långsamt så bryter de ner
mina lungor till dess att bara
aska kommer ur min igentäppta hals -

ibland så kan jag se tidvattnet - och
det känns som att det slipar ner mina
tankar - tär på min förmåga att tänka
rationellt och sedan så kommer den -
slipar ner mina kanter som glasbitarna
jag plockade i strandkanten som barn.