Det var kvalmiga, dimmiga, stökiga nätter
På nerspydda, stinkande torgtoaletter
Befriade från allt av etik och moral
När de steg ner i sin självgrävda jämmerdal

Där foliet vandrar från hand till hand
I ett dunkelt och nedpissat missbrukarland
Där sinnet är stillad och tanken är sval
Då de steg ner i sin självgrävda jämmerdal

De ärr som de bär ristas inte i kött
Men i bröstet där allting är vittrat och dött
Där sinnet är blottat på klippkanten kal
Invid deras självgrävda jämmerdal

Ingen ångest finns mer, bara trösten i tjack
Men vad för extasen fick de som tack?
Tjackstinna tankars paniska kval
När de steg ner i sin självgrävda jämmerdal

De skjuter sitt jonk och säljer sin kropp
Litar på sprutor och tabletternas hopp
Gör vad som krävs när själen är skral
Och stiger ner i sin självgrävda jämmerdal

I avtändningsok skall de tålmodigt treva
När de gör vad de kan för att fortsätta leva
För vad finns det kvar i ett drogförtärt skal
När de stiger ner i sin självgrävda jämmerdal

Se på armen, en kropp som är sargad av sorgen
Varför ser ingen er när ni ruttnar på torgen?
När ni träder in i psykosernas vansinnessal
I djupet av denna självgrävda jämmerdal