Det finns en annan människa i mitt djup
Han hungrar efter sinnets svarta drycker
Så att han knuffar oss ned det karga stup
Där han euforiskt jagar bröstets nycker

I övermått han sinnets stiltje maniskt jagar
För honom finns det inget bättre alternativ
Än att maniskt jaga allt det han behagar
För en känslo-flatline är ju trots allt inte liv

En dag jag gömde honom i mitt tunna bröst
Djupt i sinnets mörka skog och dalar
Om natten kommer denna mjuka röst
Och de vackra ord som lögnen talar

Den viskar djärvt att han en dag vill ut
För ensam är jag tömd och viljan trött
Han vill ut och leva om så för en minut
För tänk på rusen som vill båda mött

Orden flyr ut som i en djävulsk trans
Han vill inget mer än att vi skall sleva
I oss livets sköna, ljuva blomsterdans
För utan liv kan du enbart överleva

Orden sliter, river, lockar, hotar, klöser
I sträckbänk han friskar upp mitt minne
Och allt som röstens tilltro då förlöser
Förför och dövar svårt mitt matta sinne

En storm i bröstet ut då djävulskt bryter
En längtan ej längre fängslad av mitt bröst
I stormens öga där sinnet muntert flyter
Jag stilla slumrar in i rusets svarta tröst