En vän en dag
En gåva dig gav
Vars signifikans,
Prakt och skönhet
För oerhörd att se

En planta det var
Liten och skör
Men med önskan stor
Att växa upp och bli
Det träd det inom var

Du vårdade det väl
Gav det dess näring,
Ljus och närhet,
Det strålade utav
Den glädje du kände av

Din vän försvann
Blev ett minne blott
Växten trädet litet nu,
Börda plötsligt blev,
En påminnelse så tung

Det saknade sin mat
Och beröringen
Du tidigare gav
Endast ljuset ovan
Det hade kvar

I panik en dag
Av saknad för stor
Att klara av,
Trädet du tog, och
Slet ut ur sin grav

Sargat och slängt
Det låg i ett hörn
När en knackning distant
Gjorde sig hörd, och
Din förtvivlan gav respit

Ett ansikte bekant
Glimtade fram, i
Glipan av din dörr
Din vän där stod
Orörd, som om i går

Vid åsynen av
Ditt verk av hat, av
Gåvan, han en gång gav
Till knä, han föll,
Kastad jord tårar gav

Ångern kolossal
Men kärleken för
Din vän, ojämförbar
Du omfamnade, gråtandes,
Den du en gång hade glömt

När tårarna tog slut,
Benen åter bar, och
När leendet var allt där var,
Trädet ny mark ni gav,
Med er det log

Slog åter ut, sina blad