Två veckor grått och två veckor regn. Två veckor vattenpölar och två veckor ishud. Jag fick för mig att det var soligt igen. Jag fick för mig att ta en promenad och att jag skulle ta den med dig.

Krispig luft. Höstluft. Den bra typen av höst. Grönt och gult och rött och din lila halsduk virad upp till näsan. Jag hade ingen halsduk för du gjorde mig varm. Vi pratade. Vi pratade om att tåget varit sent men hade lika gärna kunnat prata om naturvetenskapens betydelse i historien eller om katter existerar i rymden. Jag hade varit lika varm. Du såg på mig och jag fick för mig att du log.

Jag ville fråga dig om det gråa. Jag gjorde det inte. Jag var för rädd, så jag låtsades att hösten varit likadan hela tiden. Att vi alltid gått här och pratat om tåg och andats krispluft. Att löven alltid sett ut sådär under solen.

Vi fortsatte gå över fuktig jord och jag räknade centimetrarna mellan våra händer. Tio, nio, åtta. Vågade jag sju? Sex, fem. Fem var gränsen. Fem var bra. Inte tillräckligt såklart. Men bra. Nu log du, det gjorde du verkligen, och kanske var det för någonting jag sa.

Du pratade om tåget igen. Den här gången med annorlunda röst. Len, varm, men fel. Riktad bort, bort mot tåget. Tåget som skulle ta dig till henne.

Fem, sex, sju. Tjugo, trettio, fyrtio. Tvåtusenfemhundrasjuttioett.

Jag fick för mig att det var soligt igen. Jag måste tagit fel.