Av ärlighet
och av största vikt
jag erkänner

att jag alltid skriver
samma dikt

jag går till bikt
och bekänner

det är alltid samma sår
som bränner

jag känner
vad jag känner

i ensamhet
och ibland vänner

jag ger
det jag får
jag får
det jag ger

jag tror jag förstår
det jag ser
och ser
det jag förstår

är stor
när jag är liten
och liten när jag
är stor och sliten

alltid samma sak

jag går
när jag böjer mig ner
med ryggen rak

jag sitter ner
när jag går
böjd

med gud
i skiten i en kloak
och samtidigt
i himlens höjd

där just ingenting finns
utom det som
själva rymden minns

men det är nog mest skrot
som kommer
från ett blått klot

alltid samma sår
jag är stark
när jag är skör

kanske bara
för att det är vår
och trasten sjunger
i kontrast
så underskön

jag dör
när jag lever
jag lever
när jag dör
det är livets lön

jag måste inte
va ortodox
för att uppfatta
livets paradox

och skratta gott
åt det allvar
jag fått

så tjenixen
och tjenare

resten tar vi senare