Höga vass som skär mot skinnet möts med blickar som gömmer minnet mitt bland trädens blad, så sköra, sköra, dem läggs i dagg.
Kådan knådas långsamt mellan fingrarna och fastnar i hårtoppen som klistras mot kragen. Vinden viner genom trumpeten som kontaktar hjärnan och talar om vad som nyss lyssnats till.
Förståelsen landar i våra ögon som rinner in i varann till en kropp.
Stjänstoftet vi gjorts utav, flyger som pulver ut genom våra hår och knådas av kådan till små rymdstenar som flyr ut i universums intet.

Vi blir ett,
sjunker in och våra hudar utgör plötsligt en gemensam lera som vi knådar till en.
Vi blir ett.
I åratal hade vi känt och kämpat med och mot varandra, han på sin kant.
På frammarsch var jag ensam med oss båda, ensam i en kamp om två.