Säg att din chef ger dig ett uppdrag du inte tycker om, till exempel att hugga ner en dunge träd för att dra fram en väg. Du mår dåligt, du kanske till och med argumenterar emot - men en order är en order. Det kan inte hjälpas, du måste fullgöra ditt uppdrag. Så du tröskar igenom juridiska svårigheter, bearbetar myndigheter, hanterar media. Arbetet är svårt men du är både kompetent och envis. Efter två års hård kamp har du äntligen lyckats, mot alla odds. Då intervenerar plötsligt din chefs chef och planerna stoppas av för dig okända orsaker. Du är arg, besviken, frustrerad, ledsen. Två år av ditt liv har spillts till ingen nytta, alla dina uppoffringar är bortkastade. Du rasar över chefens chefs okunnighet och nonchalans, funderar på att sluta. Egentligen borde du vara glad över att dungen har räddats, men du är förorättad. Du har fått din lön, du har gjort ett bra jobb men detta är en djupare, personlig fråga. Sorgearbetet är tungt och det dröjer innan du kan gå vidare. De flesta av oss reagerar så här. Trots att jag ser det gör jag det också, men jag kan för mitt liv inte begripa varför.