Stenen är kastad
skorna slängda
och jag
är sådär fruktansvärt elak
igen.

Jag gråter
ensam
jag orkar knappt andas.

Månen blickar,
fortfarande lika varmt,
ner mot mig,
han sviker aldrig.

Ögonen
själens spegel,
känner jag efter blir tårar bara fler och fler.

Jag vill leva,
få allt att gå runt,
men
jag är rädd.

Stenen är kastad,
skorna slängda
här sitter " lilla" jag gråtandes ,
alltid i ensamhet,
på en förstörd planet.