Du kan klyva min kropp itu,
strypa mig,
sparka sönder min bröstkorg.
Krossa mig mot asfalt,
släpa mig i grus,
dränka mig i vatten,
kasta mig från bron,
låta rälsen äta mig levande, mitt i mörka natten.
Det är okej!
Fysiskt sett att du tar död på hela mig,
jag dog redan vid tredje korsningen.

Men du får inte lämna mig!
Snälla, punktera inte mitt psyke!
Snälla, sluta inte att älska mig,
aldrig!

Jag skulle aldrig falla,
aldrig, inte för någon igen,
absolut inte dig,
men jag har fallit så totalt,
igen.

Du, vilar mot min arm,
jag kan känna dina andetag mot min nacke,
då jag famlar i mörker inbillar jag mig någonstans,
att jag hittar ett lugn, där tillsammans med dig,
det händer att nätterna somnar ibland, alltid med dig sovandes bakom min rygg,
Snälla! Du får inte punktera mitt psyke,
inte svika hål i tomrummet bakom mitt bröstben,
snälla, punktera inte mitt psyke,
snälla,
lämna mig aldrig.