Ån brusar,
så levande vild,
strömmar likt oron i min kropp.

Regnet har slutat att dugga,
sådär lagom ljummet mot min kind.

Solen bländar, inte tillräckligt starkt,
jag tillåter den aldrig att göra mig blind.

Moln rullar tunga mot himlens grå,
likt oro balanserar i min kropp.

Vädret växlar, på en sekund,
likt oro i min kropp.

Ån brusar,
så levande vild,
strömmar likt oro i min kropp.

Gräs omfamnar mina fötter,
lagom tungt,
precis som dina fingrar då de försöker närma sig min själ,
jag sluter mig likt den mest nedtryckta ström på bottnen i en brusande å,
någonstans på bottnen letar den sig sakta uppåt,
andas hopp,
liksom jag gör, hand i hand tillsammans med dig.