En blick in i massan. Fingrar som långsamt men stadigt kramar om strupen. Pressar tårar ur ögon och tar andan ur en och jag kan inte.

Som sten.

Din blick på mig. Bara en sekund och du vet. Din hand på min arm lyfter bort handen kring strupen.

Låt oss gå, säger du. Frågar inte för du vet ändå.

Jag är vårt ankare och segel men du är vår besättning. Utan dig inget liv.