Hon hade bestämt sig! Förberedelserna hade tagit två månader. När skolavslutningen hade varit, hade hon tid i en vecka att packa och förbereda vänner på att hon skulle ge sig iväg. Att hon inte sagt något till andra berodde på att hon trodde att om man tog ut saker i förväg, skulle saken man ville inte bli av. Ofta hade det varit så för henne.

För tre månader hade hon sett annonsen i "Lärarnas tidning". SIDA behövde en engelsktalande lärare på en skola i Etiopien som samtidigt kunde leda och fördela arbetet på hela skolan. Det fanns fem anställda lärare och femtio till etthundra elever som hon skulle lägga upp undervisningen för tillsammans med lärarna. Hon hade sökt och fått jobbet och gått kvällskurs i två veckor om tillvaron och kulturen i landet.

Förberedelserna hade också inkluderat att hon läst allt hon kom över om Etiopien, både på nätet, i tidningar och på biblioteket. En vän från landet, hade givit henne goda råd för att hon inte skulle råka illa ut.

Hon var så glad att hon äntligen hade tagit steget, så hon kom bort från miljön på den privatskola som hon lett och jobbat på i sju år. Värst var avundsjukan mellan lärarna som hela tiden måste vara bättre än varandra, inte inom undervisningen men i privatlivet. Vart dem reste, vad de köpte, vad de gjorde på helgerna eller på kvällarna. Allt tjafs som de sa när de grupperade sig mot någon eller några. Sådan arbetsledning ville hon inte hålla i mer. Pengarna som skolan fick, gick inte heller tillbaka till skolan, så att hon kunde göra nya inköp. Ägarna var inte alls intresserade av något som kostade någonting.

Förståelsen och insikten om att hon kom till knappa förhållanden var lagrad inom henne, men hon såg det som en utmaning där hon kunde använda sin kreativitet och sitt ödmjuka och tacksamma sätt. Hur det skulle bli, och hur hon skulle agera, stod skrivet i stjärnorna. 
Nu klockan 13:00 hade hon samlat alla anställda och ägarna för att släppa bomben och det kändes så himla skönt. Nu var hon fri från detta och var på väg mot nya mål.

©tk.