Den kanske aldrig försvinner, den kanske lever där i skuggorna för alltid för att skrämma en. För att få en att tappa fattningen och kontrollen över vem du är som
person. Ta allt som du är och ska bli för att det är det som den är bäst på, det är dennes uppgift att få dig att försvinna.

Mitt namn är inget viktigt, det har ingen betydelse över vem jag var innan jag valde att sluta allt, att ge upp. Sedan jag var liten har den förföljt mig.
Påväg hem från skolan till att vänta i garderoben under nätterna vakandes över mig. Den följde varje steg jag tog, som en parasit jag aldrig kunde göra mig
av med. Mina föräldrar trodde aldrig på mig när jag berättade om detta odjur som hade sina ögon rakt på mig just nu, stirrandes och flinandes som om allt jag
sa lät som ur en fantasi film. Mina föräldrar skakade bara på huvudet och klappa mig på axeln och sa "jag tror du har tittat på lite för många
läskiga filmer unga dam". Men faktum var jag hade aldrig sett en skräckfilm, inte ens dem kvällarna jag var ensam hemma. Det var sättet som detta
monster tog sig in i mitt huvud som var värst, som om den tog kontrollen över mig. Jag vet inte hur, men jag kunde känna hur dennes ögon brännde i min nacke och hur mina ben sakta tappa balansen och hur jag föll till marken oförmögen till att röra mig. Jag var så rädd. Jag var så rädd när odjurets fotsteg kom närmre och närmre min paralyserade kropp och hur den gick runt mig. Hur den undersökte mig, fundernades över vad den skulle göra med mig. Som om jag var en sak som den bara funderade på i vilket skåp och vilken hylla jag tillhörde. jag kunde knappt andas längre, när den tog sina smalla, långa händer på min rygg och drog sina fingrar upp mot mitt hår och sakta drog mitt huvud bakåt. Jag kunde se rakt in i odjurets ögon, matta och kristallblåa. Det var som att titta ner i kristallklart vatten, men det varade bara i några sekunder innan jag kom ihåg vad detta odjur verkligen var. Ett monster som just nu genomskåde varende liten del av min kropp som själ innan den släppte taget om mitt hår och mitt huvud slogs rakt ner i golvet.

Jag kunde röra mig igen, allt kom tillbaka. Mitt huvud bankade och en röd, klar vätska rann ner längst med mitt ansikte och droppade på mammas fina, nya trägolv. Pappa trodde inte på mitt möte med monstret som just nu stirrade på mig i från rummets ena hörn. Det enda jag kunde svara tillbaka var "nä, jag trillade nog bara". Den tog något från mig den kvällen, inte bara mitt mod och styrka utan något annat. Som om en del av mig bara försvann och aldrig skulle komma tillbaka. Jag gick bara upp och la mig, jag kunde inget annat göra än att vänta på att den skulle försvinna. Någon gång måste den ju lämna mig, den kan ju inte stå där i hörnet stirrandes på mig hela mit liv. Men jag visste, innerst inne att det inte stämde. Den skulle alltid stå där och ta bitar av mig, en bit för varje gång den paralyserade mig och stirrade med sina iskalla ögon rakt in i mina. Snart skulle det inte finnas något kvar av mig, bara ett tomt skal med en tom insida som en gång i tiden hade tillhört en liten flicka som levde i en mardröm som det inte gick att vakna upp ur. Natten var lång, alldelse för lång och någon sömn var svår att få när ens tankar inte kunde sluta snurra. Undrandes över vad denna varelse var för någon och hur jag skulle ta mig ur denna hemska mardröm, hur skulle jag vakna? Jag kunde inte komma upp ur sängen, jag var ännu en gång paralyserad och monstrets steg kom allt närmre och närmre men denna gång valde jag att blunda. Jag ville inte se dennes ögon och ännu mindre känna hur en bit av mig försvann och aldrig mer skulle vara endel av mig. Men det var som jag var i en hyptnos, mina ögon öppnades sig även fast jag försökte kämpa emot. Och ännu en
gång såg monsterts klarblåa ögon rakt in i min gröna. Det gick inte att beskriva detta odjur, dess ansikte var som något jag aldrig hade sett tidigare. Hur mycket jag än försökte skulle jag aldrig kunna förklara detta odjur, jag kunde bara säga att den var min värsta mardröm och att den för varje kväll ändra sig. Blev läskigare,
större och starkare. Som om dem bitarna den tog från mig förändrade den och gjorde den argare och smidigare. Den släppte taget, den hade tagit den del som den ville ha och försvann in i mörkret redo för att komma tillbaka senare. Att hämte dem bitarna den lämnat kvar för att sakta bryta ner mig innifrån och ut. Men jag hade fått nog...

Jag svallde allihopa. Jag behövde inte ens vatten, jag kunde inte bli av med fler delar av mig själv längre. Snart skulle jag inte vara den person som jag en gång var
och odjurets skrik ekade genom hela huset när jag föll ner på badrummets svalla golv. Det sista jag tänkte på var att jag iallfall hade kvar endel av mig själv och att
odjuret inte hade tagit allt innan jag skulle försvinna för evigt.