Allt gick så fort, som om sanden i timglaset för hade stannat upp för att sen låta sanden rinna ut helt. Jag ville egentligen bara fly, men hur kan man fly från något som finns i sitt eget huvud. Ljudet av trappsteg, små knarrande fötter som sakta gick uppför den stora ektrappan i hallen. Hon gömde sig så fort hon kunde under hennes ny tvättade bomullstäcke men stegen kom allt närmare och närmre. Nu var dem i hallen utanför hennes sovrums dörr, precis utanför den mur som höll monstret på en sida och hon på den andra. Hon var livrädd men hon kunde inte visa det, hennes andetag blev snabba och krävande och hon kände snart att hon inte kunde få ner luften i lungorna. Dörren öppnades, stegen blev allt högre och högre men så stannade dem. Allt blev tyst förutom ljudet av hennes djupa andetag men hon visste att det stod där vid sidan av sängen.