Jag skulle inte kalla mig själv för lätt skrämd, eller vidskeplig för den delen heller. Allt som händer har en naturlig förklaring och inget annat. Därav valde jag att flytta hit till denna stad. Huset som tidigare hade gått från arv till arv tills en tragisk olycka inträffade och familjen hittades död i en av rummen. Ännu var fallet olöst men för mig betydde det ett stort hus utan störande grannar för en väldigt liten peng. Folk hade flytt från detta hus, folk som hade kommit och gått från att det för första gången blev till salu. Mamma skulle ha sett mig nu, här står jag vid mitt alldeles egna hus innan jag ens fyllt 26. Hon skulle vara stolt ville jag tro men hon skulle nog hitta något att gnälla på bara för att.

Trapporna upp till den stora ek dörren knarrade under mina fötter men det störde mig inte, det var bara en del av charmen till huset. Jag försökte att se det som mitt hem. Försökte se vart allt skulle stå och hur huset mer och mer blev mitt egna. Renoveringen skulle vara enkel och jag ville göra det mesta själv. Måla gick hyfsat fort när jag väll bestämde mig för att spara alla rum som de var förutom tre rum. Två av dem hade världens fulaste tapeter som inte passade in i resten av huset men det tredje rummet hade en stor fläck. Fläcken hade droppat från taket ner på golvet och bildat en stor svart klump. Jag målade och målade men varje dag när jag vakna var fläcken där igen. Lika tydlig som om den aldrig hade blivit övermålad. Jag låste det rummet, för stanken därifrån var värre än själva förödelsen över det svarta kletet.

Dagarna gick och huset började för ännu en gång visa sitt sanna jag med blommor i fönstret och mattor utspridda över de fantastiska trägolven. Men ändå kände jag mig inte välkommen. Jag försökte tänka bort den tanken, kanske var det en ny soffa jag behövde i en helt annan färg. Men beställningen gjorde mig inte mycket lättare i huvudet, snarare tvärtom. Varje möbel, dekoration eller kläder som flyttades in var det som om jag ville mer och mer därifrån. Något sa åt mig att jag inte skulle vara här.

Jag hade bara låtit allt tänkande vara och pushat bort allt längst bak i huvudet men en dag efter jobbet började saker bli mer och mer obehagligt. Jag möttes av en stank som fyllde hela huset. Det luktade dött, som om något hade dött i huset men blivit liggandes alldeles för länge. Jag sprang runt för att hitta källan men avloppen var rena och komposten var tom. Då såg jag nyckeln till det låsta rummet, salongen på nedre plan. Jag gick sakta dit och vred om nyckeln i dörrhålet och stanken slog mig som en knytnäve i ansiktet. Taket droppade och pölen på golvet hade växt till en ännu större fläck. Jag slängde igen dörren och sprang ut med andan i halsen. Efter flera kväljningar kunde jag ringa en inspektör för att se vart felet låg. Men efter en lång väntan och två kollar fanns inget att anmärka. Rummet hade inget rum över sig som var synligt. Det fanns ingen dörr iallafall. Så i desperation slog vi sönder ett håll i väggen för att se vad som var källan till det droppande taket. Men i förvåning fanns inget annat än ett tomt rum.

På kvällen bestämde jag mig för att ta en närmare titt, varför fanns ingen dörr till detta rum? Med en ficklampa i ena handen och min telefon i andra begav jag mig upp för trappen. När jag lyste in i det trånga hål vi skapat mitt på väggen tog mitt hjärta en volt. Nu syntes ritningar, massor av små barnritningar på väggarna med ord och kors ritade över. På golvet syntes leksaker men dem var täckta av något klibbigt och som jag kunde gissa vara samma kladd som droppade ner till golvet under. Jag vågade inte gå in men jag kände det. Något fanns där inne och nu hade jag släppt det löst. En vindpust drog igenom rummet och mot mig kom en tidning och ett par papper. Jag tog sakta upp dem och gick ner till köket för att få ordentligt med ljus. Denna tidning var daterad för över 80 år sedan, samma med papperna som hade datum i hörnen. Tidningen visade en artikel om ett gammalt mordfall, dock aldrig löst. Mitt intresse över den gamla tidningen väckte ett stort intresse för mig som om en eld hade tänts och jag började läsa mening efter mening om det olösta mordfallet. En äldre man och hans hustru hade hittats döda på övervåningen. Jag började kolla papperna som var från samma år som innehöll olika journaler från dem som hade nämnts i artikeln. Dem hade varit på akuten fler gånger än vad jag hade kläder i garderoben. Alltifrån brutna ben, djupa rivsår, svåra sjukdomar och uttorkning. Jag blev förvånad över att dem hade haft så mycket problem och märkte nu att dem stod skriva på min adress och de hade bott i det huset som nu var mitt. Tankarna började snurra i huvudet och jag insåg att den familj som nyss hade hittats döda hade säkert gått samma väg till mötes. Det rum som var övertäckt, som hade lappats ihop och stängts igen för omvärlden var det rum som dem hade tagit sina sista andetag i. Jag blev rädd, livrädd rätt ut sagt. Jag hade aldrig trott på ondskefulla krafter eller demoner men något längst bak i mitt huvud viskade att något inte stod rätt till. Jag behövde mer information om den förra familjen trots att det nu var över 5 år sedan de dog.

Jag sökte från webbplats till webbplats på min laptop utan att finna något avvikande i förra familjens dödsfall. Men jag hade fått reda på att det gömma rummet hade en grym historia bakom sig. Båda familjer hade under sina år haft fler sjukdomar och skador än vad en normal familj har under hela sin livstid. Men på något sätt hade ingen av familjerna viljat flytta härifrån och det väckte många frågor inom mig. Vad var det som höll kvar dem här egentligen? Jag behövde svar och jag visste exakt vart jag kunde få dem ifrån. Från det gömda rummet.

Jag hade klivit igenom de mörkna plankorna och stod nu i den stank som fyllde hela över våningen. Med ficklampan kunde jag se hur en stor ritning började synas under mina fötter. En ritning med stora cirklar, pilar och andra symboler som för mig var helt okända men inom mig viska något att det inte var något bra tecken. Omkull välta ljus, leksaker och böcker låg utspridda runt om i rummet och plötsligt jag hörde ett dunk. Jag vände mig om men inget syntes, bara det ljus min ficklampa visade. Mina andetag blev snabbare och tyngre och mitt hjärta dunkade hårt i bröstet. Något var här men jag kunde inte se det, bara känna det. Jag visste att det inte ville mig väll för jag kunde känna ilskan, en energi som spred skräck och ondska. Något greppade tag om mina ben och drog mig omkull. Allt blev svart men det var nu över mig, för jag kunde känna dennes klor dra i mitt skinn. Repa upp min hud som om det vore tyg ifrån en soffa. Jag skrek men ändå hörde jag aldrig min egna röst, något åt upp det skrik från min nu blodiga kropp. Den viskade, ord som jag inte förstod men som ändå kändes bekant. Det var ord som hade ståt i cirkeln, symboler som jag visste att något barn inte hade ritat utan någon med avseende att väcka någon, eller något. Något som inte borde vara här i denna värld. Den visade mig hur familj efter familj hade bott i huset, skadat varandra och hur de hade tagit livet av varandra i vad som såg ut som ritualer gjorda från något som vi inte kunde se, något som hade kontrollen över deras livrädda själar. Den hade taget över dem tills inget av dem fanns kvar. Jag kunde känna deras rädsla, hur huset hade en större kraft än vad dem hade som gjorde att de aldrig vågade lämna detta hus. Denna varelses kraft var för stor för att trotsa och att hamna i dennes grep betydde döden, och jag var nu i den.

Jag levde under skräck, jag levde med en visdom om att monstret lurade innanför mina väggar och vakade över varje litet steg jag tog. Men vi hade en deal, en deal jag aldrig skulle vara stolt över men jag ville inte sluta i den tortyr som familjerna innan. Torteras i dagar för att ge detta monster den energi den behövde för att stanna på denna plats. Jag gav nu den energin till honom, jag var nu källan till att detta monster fick den sista pusselbiten för att stanna kvar från den ritual den en gång kom ifrån. Men skriken var något jag aldrig skulle vänja mig med, ekandes mellan väggarna dag in som dag ut.