Hon raserar mina nybyggda murar,
punkterar mina påfyllda lungor.
Hon sliter mitt hjärta i bitar,
jagar bort de människor som älskar mig,
drar bort mattan under mina fötter.
Hon jagar bort allt jag varit i närheten av att få,
Ibland lurar hon mig att jag mår bra,
hon försvinner en stund,
nattetid spelar hon ångestmunspel, på repris, allting som jag inte vill höra,
jag gråter, nästan varje dag,
men
bara när jag vet att hon verkligen finns här.

Jag vill aldrig se henne igen,
men,
när jag minst anar kliver hon på,
objuden,
om och om igen.

Hon tvingar mig att börja umgås,
där vi stoppade sist,
eller kanske tidigare än så,
hon glömmer alltid bort vad jag har försökt lärt oss,
hon lyssnar aldrig när jag ber henne att sluta slåss.

Hon lurar mig ibland att jag mår bra,
men alltid,
kliver hon på,
objuden,
om och om igen,
hon raserar mina murar, punkterar mina lungor, krossar mitt hjärta,
hon kastar alltid så mycket smärta,
över mig.

Ibland glömmer jag nästan bort,
att jag inte är ensam,
vi är alltid två,
hon är delen av mig,
den som vägrar gå,
den som inte någon kan förstå,
allraminst jag själv,
jag är förlorad i henne,
hon finns alltid här hos mig,
jag önskar ofta att hon hälsat på någon annan,
vem som helst förutom dig.