Jag gömmer mig,
inbillningssjuk, igen,
som så många gånger förr,
vågar jag mig inte ut,
jag orkar knappt andas,
minut för minut,
tiden har stannat här i min cell.

Min själ är värdelös,
den är skit,
den tar mig inte längre än hit.

Jag gömmer mig,
inbillningssjuk, igen,
jag vill bara ha ett liv,
ett så kallat normalt,
jag vill inte dö, inte här,
inte mellan fyra fula väggar,
och golv dränkta i damm,
jag dör hellre ovanför järnet där.

Det var en lek,
en jävla lek,
som blev till allvar,
hälften har sugit sig fast i en billig tygbit,
resterande del sitter här,
gömd innanför min ytterdörr,
jag vill härifrån.

Min själ är värdelös,
den tar mig inte någonstans,
tiden står stilla här i min cell,
i min spegel bor en förbannat löjlig demon,
hon hånskrattar och påpekar att jag inte ens kan ta mig härifrån.

Komplimanger,
rätt eller fel,
oavsett vad så har tiden stannat här i min cell,
jag har ätit gift, men inte tillräckligt starkt för att komma härifrån.

Min hjärna är för feg för att skära sig ur mina syrerika ådror,
slutet vet jag ingenting om,
men,
innan solen faller från himlen,
ska jag ta mig ut,
min inbillningssjuka ska finna ett slut,
under månens ljus,
kommer 105 km/ h skära av mig min hals.

Jag tackar för mig,
min själ är värdelös,
den är skit,
den kommer att ta mig hela vägen dit.