Jag gråter,
morgondagen, säg ska det bli så imorgon igen?

Min själ är full av hål,
jag behöver medicin nu, den som bara du kan ge.

( men vad händer sen, vad händer när du slutat att se mig?)

Morgondagen, säg kommer det att kännas såhär imorgon igen?
min själ behöver fingrar, som kan trycka undan allt jag tappat fästet om,
jag önskar att jag skulle kunna känna allting som du kanske gör,
jag har förlorat min kraft, den försvann på en sekund,
jag åker berg och dalbana, jag hatar det.

Jag vill kunna skratta så att jag får kramp i magen igen,
jag vill kunna känna, röra och se,
sådär som jag gjorde då, i snön när du satt så nära.

Jag vill kunna fastna i dina andetag,
jag vill att du ska andas bara mig,
inte älska någon annan, bara mig,
man kan inte äga någon men jag vill ha ensamrätt på dig.
( Är jag egoistisk?)

Min själ samlar på hål, samlingen är större än jag orkar med,

jag vill dränka mig,

med tegelstenar runt mina fötter, kommer jag aldrig upp levande igen,
men,
man gör inte så mot någon, absolut inte mot dig.

( Varför vill du egentligen vara tillsammans med mig?
En tom, svart ärrad själ, vad har jag egentligen att ge? )

Ser du någonting som jag är blind inför,

( har du skymtat mig!? )

Hur ser jag ut?

Hur känns jag?

Vem är jag!?