I dimma gryr hans morgon,
ovanför gatsten,
samma gamla trampande mönster,
försöker göra meningslösa avtryck i vinden.

I dimma möter hans tårfyllda ögon,
ett förbipasserande för längesedan nedlagt och dött lokomotiv,
passerande vagnar, möjligheter som han kastat bort,
tårfyllt ser han dem var och en passera förbi,

nedanför kyrkotornet,
ovanför gammaldags sten,
gråter han tyst,
han lyfter försiktigt hans hand,
och viskar ett tyst hejdå
så stannar hans hjärta,
i takt med att morgonen gryr någonstans i Sverige slutar det att slå.