Jag avskyr ibland människor
dom påminner mig om mej
sen blir jag nån som jag kan va
hänger med kajorna på Tetley
känner mej som den jag är
lika blåst som vinden

ur något inget
ingenting i ingentingligheten
gäspar lyckligt nyfödd
yrslar min förvåning
plockar blicken ur sin låda
i en filosofisk gastrulation

åren bygger höjd
världen virvlar fortare
berättarrösten hesnar
rytmerna är gamla
som dunkla dinosauriesteg
Kanske är det blues