ner vid  bergets fot

en ensam människosjäl

han sonar sin bot

endast han vet skäl

i naturen han finner ro

i källan han släcker törst

han låter allt bero

ny dag är alltid först

sin föda han finner i skog och mark

att jaga och fiska är daglig vana

varje dag han ristar i bark

han följer årstidens bana

när kvällen sig tränger på

han filosoferar över livets gång

där han sitter i stugans vrå

kanske han sjunger en sång