Jag väntar på vårregnet
som ska skölja bort vinterns damm och grus
från mina gator och mitt sinne.
Ett ljummet vårregn
mot asfalten och mot min hud
när jag vänder upp ansiktet mot himlen.

Ett lugnt och stilla vårregn
som faller ljudlöst, tungt och tryggt.
Varje droppe som faller på mitt ansikte
känns som fingrars lugnande smekning.
Jag känner ro, jag känner stillhet, jag blundar.

Droppen som landar på min underläpp
blir som en kyss från himlen
som får mig att le.
I mitt sinne och i min rabatt
börjar ett frö ändå att gro.
Det finns hopp, om liv och grönska
och att mitt sinne kan bli fri från oro.