Det känns som om hela jävla livet är satt på paus
Och det var det nästan ändå, innan den här skiten
Det var ju inte så här jag tänkt fira mitt femtionde år i jordelivet;
ledsen, arg, besviken, trött, osmart, äcklig och sliten

Är det bara min vanliga otur, eller har jag (som vanligt) förtjänat det här?
Så går tankarna, när jag irrar runt i mitt ständigt sökande sinne
Det är alltså inte meningen att jag ska få känna mig glad igen?
Bara denna långsamma, likgiltiga väntan medans tiden bara rinner

Nu sitter vi här; Corona, klimakteriet och jag
Tillsammans, som ihoptvingade (o)vänner
Det enda vi har gemensamt är min kropp
För min hjärna är hopplöst fången tillsammans med allt jag känner

Lusten att gråta kommer allt som oftast
men jag är en jävel på att behärska mig
Skyller på hormoner i obalans, och nu har jag ju Corona
som är en tsunami av obalans i sig

Men är inte hoppet det sista som dör?
Jag hoppas och tror att det blir bättre senare i år
Kanske lite glädje, vid några glada stunder
Jag har inte så höga krav, bara jag lyckas fylla 50 år…