Allt sedan den tid då människor
började avlas
så måste någon förvalta.
Det faller på dem
utan potential till något,
de fula döttrar endast en mor
har i sig att älska.
Nej, det är orättvist
mot mödrar.
Det är styggt att måla
självömkan som någon annans önskan.
Det låter som ett skrik och inte
stilla acceptans:
ingen bör straffas för ödet.
Huset är stort
och hon är ensam det måste någon
ta ansvar för. Någon som klarar av
att lida och bär det snyggt, hennes egna
lilla svarta.
Någon måste ge upp nu.
Någon måste bli sin moders dotter nu.
Växa upp och förstå
att vi inte är våra egna människor.