Jag avundades alltid
dem som hade mer:
det andliga,
någonting inuti kläderna
av hud och blod.
Som kunde tro på det
utan att dra på mungiporna
och hånskratta.
Som kunde skriva
utan att spotta på texten
och dra streck genom orden.

Någon sa till mig
att jag är för hård mot mig själv,
Det är jag inte, log jag tillbaka.
Vem jag ljög för vet jag inte.
Men nu,
nu kan jag inte låta bli
att hata att jag ännu inte glömt
denna lilla medmänsklighet.

Vad ska en varg till med den i skogen.
Vad gör ett djur med medmänsklighet i sina plågor.
Vad ska en patetisk hund med respekt till över sina flugätna sår.