Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Betraktelse


Jag, jag, jag!

Att skilja mellan verkligheten och bilderna av den är nästan omöjligt. Vår perception spelar oss alla upptänkliga spratt och intrycken filtreras genom önsketänkande, fördomar, försvar och ideologi. Man går som i dimma, och oftast på autopilot. Snubblar, trevar sig fram, hittar av en slump en blomma i gräset och spiller ut vinet över sin vita skjorta just när man skall äta. Livslögnerna är nödvändiga. Utan dem är vi så obetydliga och hopplösa att vi skulle lägga oss ner och dö direkt. Den egna personligheten är en labyrint där man ständigt är vilse. Eller ett helt fotbollslag av motstridiga viljor i aldrig vilande maktkamp. Man vrider sig som en mask på kroken, men är själv både mask och krok. Friheten är ett omöjligt krav. Utan plikter och begränsningar som ger struktur åt tillvaron är man förlorad. Allt man behöver är ett inre lugn, men var kan man köpa det? Man säger sig sträva efter ett, gör ett annat och upptäcker långt senare att man ville ett tredje. Dessutom hade ett fjärde antagligen varit bäst för en. Hur man än försöker kan man inte förklara sig själv och inte objektivt bedöma vem man är. Man pendlar mellan överskattning och självförakt. Teoretiskt vet man att man är ungefär som de flesta andra men det strider mot hela ens varelse. Hela världen är jag! Men ingen - inte ens man själv - kommer ihåg ens namnsdag. Kroppen håller en fången. Den är ens tempel, källan till all njutning och smärta och allt man är. Ändå är den så tydligt något annat. Man ser sig som chaufför, man tittar ut genom fönstren och styr sin farkost med visare och reglage. Fast när kroppen inte fungerar vill man ut ur den. Man känner sig sviken, som om en fruktansvärd orättvisa har blivit begången. Ändå är det just då så fruktansvärt tydligt att man inte är pilot, utan själva farkosten. Med hostande motor, dålig styrning och trasiga vindrutor kryper man vidare. Till slut måste man kapitulera, och erkänna att man är en svag biologisk organism. Dess enda mål är att främja de egna generna i ett universum utan tillstymmelse till mening eller plan. Sen blir man frisk igen, och fortsätter som förut. Man bedrar sig själv, ödslar tid, snavar på sina fötter och faller raklång i gruset framför den man helst vill imponera på. Det är en fars och man är en ofrivillig Nils Poppe. Det tar aldrig slut, och inte under ett ögonblick stillnar monologen: jag, jag, jag, jag, jag! Man är en illa hopkommen organism utan syfte men känner sig som universums navel. Ingen Gud kunde ha konstruerat något så fånigt.




Prosa av Peter Dickson
Läst 517 gånger
Publicerad 2018-07-24 17:24



Bookmark and Share


  Larz Gustafsson VIP
Synden är fånig.
Det är den som förmörkar våra sinnen och hindrar oss från att söka Gud. Den bedrar oss på det bästa av allt och är en transportsträcka till helvetet.
2018-07-24
  > Nästa text
< Föregående

Peter Dickson
Peter Dickson