Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Samma bergasal

Jag följer trappans
snedslitna steg
utan vare sig ledljus
ledstång eller förutsägbarhet
ner mot det allt mörkare
i kroppens arytmi
längs stentrappans
vindlingar
tills ett trappsteg
visar sig vara
det sista trånga
och samtidigt
den högst belägna
delen av den
murade stenväggen
i kolsvart mörker
där alla vandrare
av svindel chockade
förlorar balansen
för att i bästa fall
finna den igen
på botten i den
nedtystade
floden i den
gigantiska
nattsvarta sal
där fukt och
överakustik
fått fritt spelrum
i så långliga tider
att klockan
nätt och jämt
var uppfunnen

det här kunde vara
en bergasal i natten
full av hemliga gömslen
där alla möjliga
och omöjliga varelser
hade sina lustfyllda
äventyr i skydd av mörker

men kunde lika gärna
vara den totala tomheten
som kan få vem som helst
att göra vad som helst
med vem som helst
i ren panik för att
slippa nuet

eller kunde för någon
salens enorma volym
där höjden kan
förnimmas i den
akustik som klingar
latent utifrån den extremt
känsliga återgivningen
och förstoringen av varje
liten rörelse tolkad som
tillgänglighet genom ljud
vara ett uttryck för tron
på det heliga rummet
den himmelska salen
redo och dukad till
bankett

samma stentrappa
samma bergasal
samma tysta flod
samma ansvar att
vandra sig ner i den

i svalka återfinna
balansen

där på botten
i okänt vatten
finner jag
mitt inre ljus

i det svarta gapet
på en regnbågsforell




Fri vers av Petter Wingren
Läst 355 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2018-07-25 10:01



Bookmark and Share


    Elisabeth Nilsson VIP
Stark och smärtsamt vacker dikt om att nå botten av sig själv när livet mörknat och att kunna finna ljuset på nytt.
2018-07-25

    ej medlem längre
En så stark skildring av hur livet ibland kan te sig. Om man där på bottnen finner sitt inre ljus är alla strapatser värda besväret. Slutet med regnbågsforellens gap är överraskande och, tycker jag, djupt poetiskt.
2018-07-25
  > Nästa text
< Föregående

Petter Wingren
Petter Wingren