Jag trodde jag skulle kunna känna lättnad nu, med vuxet barn bortrest, skild sedan länge, som ensam. Frid, ett lugnt liv, inga ljud. Bara aspen och vinden i aspen. Högläsning, knäppta händer, bara stilla glädje och stilla fika, och år på år så. Lördagskvällar med fisk och bär i kylen. Framtaget det vackra blå ärvda fatet i glas med inblåst älgmotiv, fira en smula. Alla fönster öppna, randig tröja, rutiga strumpor över en röd köksstol, ingen att ringa. Den här sommaren har flugorna inte kittlat mina bara ben förrän nu. Jag skulle kanske behöva en predikant, eller en präst att älska med, en som bara vill knulla och prata lite innan och sedan efter, dricka kaffe på bit, äta sockerkaka och flina lite ihop och därefter gå hem till sitt, en präst och älskarinna i ett och detsamma. Men att knulla med gamla fruar och fjällor är inte min melodi, jag har provat och jag vill inte mer än en gång. Även om jag hade tyckt att jag måste, säkert inte hon - heller (ja, jag vet, men jag låter det stå så: jag tycker det låter bra i mun). Nej, jag har inte glömt de där händerna, mina händer, och hennes, som bara ville känna mer och mer hud, den där värmen i händerna.

I min hand nu kulsinter från Svappavaara 1971, som radband. Eller som en alltmer vansinnig Humphrey Bogart som sjökapten i tv 1971 i tropisk hetta, med av filmkameran allt oftare zoomade kulor av stål i sin hand. Alltmer stirrande ögon, allt fuktigare av ett slags själslig kondens, nej, inte sorg. Allt högre ljud ifrån kulorna då de stöter mot varandra inne i handen. Ledsen hade varit bättre, då visste man i alla fall att han inte var levande död, eller på väg att bli. Idag gråter jag, gråter över att man kan få en hjärnblödning och glömma alla sina berättelser, eller inte kunna berätta dem även om man kom ihåg dem. Jag mötte en sådan människa idag: han sa att det var så. Han satt fast: fångad i sin kropp och finkad i sin lägenhet, kommer inte ut på sin egen balkong. Efter att jag låst om honom gick jag och badade. Där, på bryggan, småskrockade jag i konsensus samman med en främling, en generationskamrat, om att man nästa gång skulle donera en pall att spika fast på bryggan eftersom det inte går att sätta på skorna stående på ett ben i taget längre. Jag satte mig ner på bryggkanten, dinglade med strumpfötterna. I vattnet cirklade brända löv bland kastande vågor och jag var helt tillfreds, varken längtade eller saknade.

Jag vill inte vara ett renoveringsobjekt, jag vill bli skendöpt. Här i Stockholm är det lika otroligt att gå över och prata med grannen som att i byarna i Savolax, mellan Heinävesi och Outokumpu lämna sin ångest på huggkubben innan man går och lägger sig för natten. Råttorna, som man säger om näbbmössen i nordöstra Lappland, krafsar i isoleringen. Det är mycket man slipper som död, som att till exempel börja spara. Och klia sig mellan skulderbladen.