Jag vilar på randen av det så kallade mörkertalet, det svarta hålet som slukar senila och sprutnarkomaner. Jag sitter längst ut och visslar på en gren som nästan håller, gör det jag måste, det vill säga tittar stumt utan att känna igen dig, eller så låtsas jag efter att jag visslat klart. Jag är ett nålhuvud bakom universums slut, mina lungor är kol och blodet är bläck.

*