de säger att döden är en dyster kvinna, med pilar som borrar sig genom köttet. om det är hon som dansar framgår inte tydligt, men jag vet att hon inte ler. räddning i åderlåtning, smörjelser av kåda och liljor läggs på mitt skinn, vem vågar röra min kropp utan lång pinne och inte hålla sig på behörigt avstånd. innan den dras med i kedjor bundna samman med andra kroppar. dras ned i grävda gropar av vita skelett. jag vet inte om jag är rädd eller modig. jag darrar än.

jag säger farväl till mörkret, till dess nästa gång råttorna omfattas av död