Jag ville ha den sortens kärlek. Jag ville den skulle göra mig hel. Speciell. Jag ville ha den sortens liv. Det liv jag inte förmådde skapa i mig själv. Jag ville ha den sortens sorgfrihet. Den som bara gör sig på film. Men ändå. Jag ville ha den sortens dekadens.

För detta behövde jag dig. Dig som jag letade. Och letade. Och letade. Letade. Dig som jag aldrig fann.

Men jag är en trygghetsknarkande strukturfascist. Fast det inte syns på ytan.

Jag lösgör mig i dikten. Den i märkligheten. Där får båda sidor finnas. Jag förlorar mig i dagar. Nätter och någon sorts husarrest. Jag lämnar bostaden. Men ändå inte. Jag går till jobbet. Men är kvar i märkligheten.

Men det var länge sedan nu. Nu steker jag fläskkotletter som en vanlig kvinna. Letar inte längre efter dig.